Om att bli tafsad på.

”Jag gillar utsikten” hörde jag honom säga där han stod bakom mig. Strax efter kom han fram, sade någon ytterligare kommentar med sexuell anspelning och avslutade med att grabba tag i min ena skinka och klämma åt rejält. Jag minns inte riktigt vad det var han sade, men jag minns exakt hur det fick mig att känna. Objektifierad, liten, bortgjord, och generad. Jag kan inte låta bli att undra varför hans beteende väcker dessa känslor i mig? Det är ju inte jag som gjort något dumt och fräckt? Inte jag som vare sig bett om det eller uppmuntrat till det. Inte heller har jag gjort något dyligt mot honom, som en del i något spel eller sätt att skämta på.

Äcklad, chockad och förbannad kände jag mig oxå, och de känslorna har jag lättare att förstå. Mitt eget agerande förstår jag inte heller. För jag gjorde nästan ingenting. Bara tittade chockad på honom och jag besvarade inte flinet han gav mig. Det där nöjda flinet som tydligt visar att han tycker att det är hans fulla rätt att utan lov ta för sig av min kropp, som om jag inte är en person utan ett ting. Ett offentligt ting som vissa män tydligen tycker att de kan göra lite vad de vill med? Men jag skällde inte, delade inte ut någon örfil eller på något annat sätt ställde till med en scen eller skapade drama. Jag hade önskat att jag gjort det. Men jag fann mig inte i situationen. Blev helt överrumplad, och gjorde alltså ingenting. Förrän ett dygn senare. Då formulerade jag ett sms, där jag beskrev min upplevelse och även mitt ogillande, talade tydligt om vad jag tänker göra om det här beteendet fortsätter och att jag hädanefter vill bli lämnad ifred.

Inget av mina krav respekterades. Jag vet inte varför jag blev förvånad när han både ringde och skickade sms. Hela situationen uppstod ju på grund av hans bristande respekt och icke existerande känsla för gensvar och samspel. Han utgick helt och fullt från sig. Någon annans perspektiv ryms tydligen inte i hans värld? Den vite mannen lade in sitt veto. Jag hade missförstått. Faktiskt så var jag även en lögnare. Det var ju ”skämtsamt och roligt”. För vem, undrar jag stilla. Inte för mig iallafall. Kanske för männen runt omkring som hörde hans sexistiska och degraderande kommentarer? Fast jag tror inte ens att männen runt omkring honom uppskattade vare sig hans kommentarer eller agerande. Kanske är jag naiv, för jag tror att de flesta män respekterar andra människor, så väl kvinnor som män. Detta trots att det inte är första gången jag blir tafsad på, vare sig av just den här mannen eller andra. Så visst finns de, männen som inte har jämställdhet som värdegrund. Männen som tycker sig ha rätt att agera mot andra på ett sätt som de garanterat inte hade accepterat om det vändes mot dem själva. Män som antingen oreflekterat, eller med sluga strategier använder sig av det övertag som män tyvärr alltid har i ett patriarkalt samhälle. Män som maximerar nyttan av att vara norm, prioriterad och gynnad. På bekostnad av alla andra. I det här fallet på mig, mina känslor och min kvinnlighet.

Att det handlar om mer än en mans dåliga omdöme och respektlöshet blir dock extra tydligt för mig iochmed mina egna reaktioner och mina egna känslor. Har jag rätt att säga ifrån? Är det här något som jag ska acceptera, tåla eller kanske förväntas bli smickrad av? Kanske är det inte en ”så´n stor grej”? Är det rent av en komplimang att bli tafsad på? En osäkerhet  hos mig infinner sig, samtidigt som jag rebelliskt tänker ”faan heller”!! Jag sätter min dotter i samma situation, och då blir det genast glasklart. En nästan 20 år äldre man som tar sig friheten att grabba tag i min dotters stjärt? Inför en massa andra män? Som skämtar sexuellt på hennes bekostnad? Det är inte rätt någonstans! Det tror jag inte heller att någon annan tycker, inte med reaktionerna från allmänheten om händelserna i somras där män på konserter och festivaler tog sig friheten att tafsa på, och tillochmed våldta tjejer. Men när det handlar om mig själv och mina rättigheter blir det lite svårare. Jag frågar mig varför. Jag har inte bearbetat alla svaren på frågan ännu, men tydligt är att även jag är indoktrinerad av vårt patriarkala samhällssystem med mannen som norm och som ständigt prioriterad, med mer rättigheter än oss kvinnor. Men min kropp är min. Den är inte tillgänglig för andra utan mitt godkännande, den är inte offentlig egendom på något sätt.

Jag kan vara utmanande, flörtig, sexuell och lockande. Min kropp är ändå min. Sex och smek hör hemma mellan två människor som båda vill, och som känner lust. Inget av dessa kriterier fanns med i bilden när jag fick min stjärt klämd på. Jag undrar om jag var otydlig på något vis? Men det här är en man som jag redan vid tidigare tillfälle sagt ifrån till pga sexuellt beteende och sexuella inviter. Dessutom är jag som person snarare övertydlig än otydlig. Den här händelsen är inte orsakat av mitt beteende, det här är orsakat av en person som jag tycker tydligt visar på stora empatiska brister. För honom är jag ingen person, utan ett objekt. Men låt oss säga att jag möjligen hade varit otydlig? För män som känner sig osäkra på om kvinnan är med på noterna eller inte kan jag ge ett tydligt rätteesnöre: Om du inte är Mr Grey, och kvinnan du spanat in inte är Anastasia- TAFSA INTE!!! För jag lovar att det inte uppfattas som vare sig ”skämtsamt eller roligt”. Inte heller upplevs det smickrande eller som en komplimang. Håll händerna för dig själv, och håll inne med sexuellt degraderande kommentarer . Du har inte rätt att ta för dig av andras kroppar.

Vad ägnar du julen åt?

Jag har firat alltför många jular i fylla och misär,
högtider präglade av alkohol, jag vet vad det innebär.
Det har format mig, präglat mig, gjort mig till den jag är,
i det finns mycket kunskap att hämta, jag lovar och svär.

Julen handlar inte om dekorationer och dyra presenter,
oavsett vad kapitalismen önskar är vi mer än bara konsumenter.
Ta istället en stund, stanna upp och känn efter inuti dig
tänk på vad som verkligen är viktigt så tror jag du håller med mig.

Ägna julen och ledigheten åt människor du tycker om.
Ta dig tid att reflektera och ha inte så bråttom.
Räkna inte julklappar, räkna istället skratten
var närvarande på riktigt och skit i Facebook och i chatten.

Låt bli Instagram med alla filter och tillrättalagda fasader,
dröm dig heller inte bort till varmare breddgrader.
Se dig om, se på människorna du faktiskt är tillsammans med.
Känn omtanken och låt det bli mer än en jul du genomled.

Skapa en jul som inte handlar om att vara vacker och fin,
inte heller om glögg, snaps och en jäkla massa vin.
Tillägna den istället de människor du är älskad av
och ge av dig själv och av din tid, utan några motkrav.

För vad händer i dig när du lägger ner stressen och hetsen?
Hur påverkas du, familjen och den närmsta vänkretsen?
Vad skapas i lugnet och i stillheten?
Blir det lika viktigt då med alla paketen?

Eller skapas det ett medvetande om vad som verkligen är viktigt
något djupare, ärligare och mer uppriktigt?
För vad är det vi dövar med materiella ting och alkohol.
Vad är det vi flyr ifrån när vi höjer våra glas i skål efter skål?

Eller snarare, vad är det vi söker, vad är meningen med allt?
Se dig runtomkring, vad har det för sanningshalt?
Föreställ dig nu att det här är din sista jul
ska du verkligen vara fast i samma ekorrhjul?

Ägna istället julen åt människor du tycker om
Ta dig tid att reflektera och ha inte så bråttom.
Räkna inte julklappar, räkna istället skratten.
Var närvarande på riktigt och varva vinet med vatten.

Psykiskt sjuka och missbrukare dansar också salsa

Ibland undrar jag om inte alla är en ”anhörig”. Ja, precis så, inte har en, utan är en. Vi brukar ju kallas så, vi som har någon som står oss väldigt nära som kämpar med beroendeproblematik och/eller psykisk sjukdom. Vissa dagar känns det som om vi anhöriga blir allt fler, för de som har en psykisk sjukdom och/eller kämpar med missbruk verkar bli allt fler? Eller så kanske vi äntligen börjar bryta tabun och vågar prata om det? Är det därför jag upplever det så? Fast andra dagar känner jag mig så oändligt ensam. För jag är som sagt en sådan, en anhörig. Jag har otaliga gånger känt att jag behöver förklara, och försvara, inte bara min ”anhörigs” beteende, utan även vår vänskap. Jag är trött på det, trött på skammen som jag känner över att jag är vän med ”en sådan”. Nej, tyvärr är det inte bara något jag inbillar mig. Folk dömer, inte bara honom utan även mig som umgås med honom. Det är därför jag skriver. Jag vill ge min bild, och troligen även så många andras bild av hur det är att vara en ”anhörig” och varför jag fortsätter att värna om vår vänskap. Jag vill även berätta att det är svårt, jobbigt och oerhört ansträngande, ibland faktiskt totalt dränerande att upprätthålla den här vänskapen. För psykisk sjukdom är inte lätt, inte för någon inblandad. Vi lider, och det sista vi behöver är känslor av skam och oförståelse.

Jag lärde känna M när jag var 18 år. Som en blixt från en klar himmel blev jag drabbad av en intensiv förälskelse. Han var den snyggaste killen jag sett, och han var populär, lite av en ”bad boy”, självständig och dansade som ingen annan. Jag var omåttligt smickrad över att strax därefter titulera honom min pojkvän. Vår parrelation höll i två stormiga år, men vår vänskap har nu hållit i sig i 24. Jag hoppas på att det ska fortsätta så i många år till. Men så blir det nog inte. M lever på övertid. Vi brukar skoja om att han har 9 liv, men egentligen är det nog snarare 99. Men känslan av att liven börjar ta slut är påtaglig. Under de här 24 åren har M varit utsatt för flera mordförsök, vilka jag har läst om i alla möjliga dags- och kvällstidningar. Han har haft skyddad identitet pga av hotbilden mot honom. Det har varit inlåsningar, otaliga LPTer och vård på frivilligbasis och behandlingshem och familjehem, det har varit vård inom psykosenheten, låst avdelning, öppenvård och beroendecentrum, och det har varit inblandningar av polis, soc, och psykiatri. Mängden mediciner är lång och den har getts ofrivilligt och även tagits frivilligt, utöver detta den ännu större mängden preparat som används i självmedicinerande syfte för att lindra ångest, sorg och besvikelser. Det har varit många och långa perioder då jag och hans familj inte vetat vart han varit, eller ens i vilket land, om han lever eller är död. Jag kan inte ens räkna hur många gånger jag har gråtit, eller sett för min inre bild att nu är stunden inne då jag kommer få gå på hans begravning.

Jag har sörjt så många gånger, men inte lika många gånger som jag har förbannat. Förbannat honom för saker han sagt och gjort, för svek och kränkningar, för besvikelser och lögner. Så varför håller jag kvar vid vår vänskap? En del är så tragisk att jag knappt vill sätta det på pränt, för jag tycker synd om honom och han är så väldigt ensam. Men det är mer än bara det. När M mår bra är han en fantastisk person! Jag har inte bara delat sorg med honom, utan även en massa glädje. Han får mig att skratta högt, rakt ut, för han har en humor som är en kategori för sig själv. Dessutom är han oerhört generös och besitter ett intellekt som inte alls håller sig till de allmänna ramarna. Hans tankar är friare än många andras och det är fascinerande att samtala med honom. Dessutom dömer han sällan mig, utan är så väldigt tillåtande. Han har varit min vän i 24 år, och känner alla mina fula och dåliga sidor och älskar mig trots detta. I perioder när han mår bra, när allt inte handlar om konspirationsteorier och paranoida vanföreställningar, har vi fantastiska samtal om livet, döden, universum och meningen med allt däremellan. När han mår dåligt, när han är i psykosens grepp är jag en fitta, en hora och en högutbildad idiot som istället borde gå i livets hårda skola. Och delar av mig vill be honom dra åt helvete. Men istället försöker jag få den tröga maskinen runt honom att rulla igång, det som handlar om vem som gör vad när inget fungerar. När han är smutsig, flottig, aggressiv, hotfull, oresonlig och helt eller delvis har tappat verklighetsförankringen och polis, soc. och psykiatrin borde samarbeta för att hantera, behandla och skydda, men istället gör absolut INGENTING, det är då vi anhöriga behövs som mest. För det är alltid upp till oss att hantera, styra upp och medla.

Nu låter det som att jag kan det här? Kanske borde jag kunna det? Men det är inte så det känns. Jag känner mig lika vilsen och oförmögen varje gång. Alla alternativen är lika dåliga, och valen står mellan pest eller kolera. Men jag har hittat ett sätt, som för en liten stund normaliserar. Som lugnar aggressiviteten, och stillar det paranoida. Jag bjuder upp till dans. M sätter på musik och vi kör igång en salsa. Eller ja, något som ska föreställa salsa, snarare. Plötsligt skrattar vi åt att vi trampar varandra på fötterna (ja, inte bara tårna!) och vi anklagar varandra för att inte hålla takten, vilket vi båda påstår att vi gör, men trots samma musik så är rytmen olika. Han påstår att jag är stel, och tänker för mycket, och jag menar att det är han som inte för tillräckligt tydligt. Och för en stund är vi 18 igen. Jag ser det han en gång var, det vi en gång var. Jag tänker att dans har en sällsamt läkande effekt, det förenar och ger glädje. Jag ser in i hans varma, välbekanta bruna ögon och jag känner att jag orkar dansa lite till, jag orkar vara hans anhörig och jag orkar förklara varför, en gång till.

Hon kallade det livskris

Mina inre demoner låter sig inte tystas av vare sig hög musik eller svarta tysta mörker. Mina inre strider låter sig inte stillas av uppdragna täcken eller nerdragna rullgardiner.

Så jag bad om hjälp. Efter att jag med tårarna rinnande beskrivit mitt havererade liv, där varje del jag byggt upp under lång tid, på ett ögonblick hade raserats, sade hon med lugn röst att det kallas för livskris. Med erfarna kloka ögon såg hon på mig och sa till mig att ta promenader ute i skogen.

När ångesten nästan frätt sönder mig på insidan, och när ingen musik oavsett textinnehåll och volym kunde ge mig någon tröst mindes jag hennes ord. Gå ut i skogen.

Som i dvala snörde jag på mig mina löparskor och flydde ut i skogen. Men mitt inre kaos lät sig inte springas ifrån hur mycket jag än försökte. Så jag saktade av och gick. Jag höjde blicken och tog in världen runt omkring. Ljudet från en hackspett, kvittret från fåglar, den intensivt gröna färgen från mossor, blad och barr och kilometer efter kilometer försvann bakom mig.

Dofterna av ren frisk skogsluft fyllde mina lungor och plötsligt kunde jag andas igen. Den inre stormen lugnade sig, och jag kunde börja sortera bland tankar, upplevelser och känslor.

En ekorre kilade upp för en trädstam, vände sig snabbt om och låste sin blick i min, och jag kände att jag inte kunde låta bli att le. En vacker blanksvart skalbagge, på rygg bland barren på stigen, fångade min uppmärksamhet. Efter att ha vänt den tillrätta och sett den krypande försvinna bort i mossan tänkte jag att så ska jag också göra. Jag ska ta den hjälp jag fått, hitta stigen igen och börja gå.

Hon kallade det livskris, men det är inget som dödar, det bara känns så. Jag fortsätter att följa stigarna ute i skogen och det fungerar. Jag känner mig ödmjukt tacksam för att jag i en tid där sjukvården verkar ha havererat än värre än mitt eget liv, träffade en kvinna som istället för att förskriva en massa mediciner hade visheten att lyssna, och hänvisa mig ut till skogen och som litade på min egen förmåga att reda upp kaoset inom och runtomkring mig.

svamp

Att förlåta, och dess besvärliga processer

Jag har skrivit om det här med att förlåta tidigare, men då det är något mänskligt, eller framför allt mellanmänskligt, så är det ett ständigt återkommande tema i mitt liv och med största sannolikhet även i alla andras.

För hur gör man då? Och, måste man? När det sedan är förlåtet, hur går man vidare då? Som om allt vore som vanligt, innan sveket, eller vad det nu var som behövde förlåtas? För det är ju inte som vanligt. Kan det ens bli som innan? För att inte glömma det viktigaste av allt, vad vill jag? Vilket inte alltid är så lätt att veta. Särskilt om ett sårat ego står emellan, eller om ilskan pockar på.

Så varför skriver jag om det här, och varför gör jag det nu. Om jag ska bjuda på information från mitt egna liv, så har jag blivit sviken. Av en vän, någon som stod mig nära och som jag verkligen, verkligen tyckte om. En rolig, härlig, åsiktsfull, verbal, normbrytande och stöttande vän. Jag var övertygad om att hon tyckte ungefär detsamma om mig. Eller… Egentligen är jag faktiskt inte alls så övertygad. Men innan sveket så var jag det. För sviker man någon som man verkligen tycker om?

Det kanske man gör. Men jag vill vara så naiv att jag tror att man i så fall gör det oavsiktligt. Det här sveket var det inget oavsiktligt med. Uppsåten var där, likaså planeringen och genomförandet. Det var inget som bara ”råkade” sägas och göras.

Men, eftersom det nu ska vändas och vridas, stötas och blötas, och skiten liksom ska fram. Då får jag väll ta och se mig själv i spegeln också. Och vad ser jag? Hmmm… inte helt smärtfritt, och med skammens rodnad får jag inse och bekänna att jag då rakt inte är någon ängel. Inte för att jag någonsin påstått liknande. Men ändå. Jag är en mästare i att förmedla mina åsikter, och jag gör det inte alltid snyggt. Faktiskt så gör jag sällan det snyggt, och är medveten om jag många gånger kränkt och sårat människor med mina kommentarer. Oftast är det dock inte avsiktligt, utan något som jag efteråt inser sårade någon annan. Men eftersom jag nu synar, så kan jag även erkänna att jag flera gånger sagt saker som jag vet är sårande, skämt ut inför andra, gjort mig rolig på andras bekostnad. Inte snyggt, inte alls charmigt, och definitivt inte vänligt. Så har jag ens rätt att döma?

Om det där med att den som är utan skuld kan kasta den första stenen, då kanske jag inte har rätt att döma andras handlande. Men vem har då det å andra sidan? Det finns mig veterligen ingen som är ”helig” och utan brister och fel. Och ändå så känner vi, tycker vi och agerar vi efter vårt eget omdöme kring vad som är rätt och fel hela tiden. Något annat vore ett slags emotionell anarki, helt utan moraliska riktlinjer.

Och om jag vänder blicken inåt, och för en stund slutar bry mig om vad andra tycker, vad ser jag då? Eller snarare, vad känner jag? Om jag låter känslorna styra, hur lätt är det då att förlåta? Inom mig finns en hel hoper motstridiga känslor. En vän som jag uppskattat mycket, som jag saknar. Någon som jag anförtrott mig åt, som svikit, det gör mig heligt förbannad! Emellanåt dyker det upp en känsla av sorg, och ständigt närvarande är känslan av förvirring. Jag förstår inte hur hon kunde göra som hon gjorde. Mot mig, var vi inte vänner? Och vips så var jag tillbaka på rutan ett. Eller är det ett varv i processen som jag fullgjort? Processen som ska ta mig förbi det där arga?

Och om jag ska se mig själv i spegeln, och se min del. Är det oförlåtligt att svika mig? Är det rimligt att bli bortkastad och föraktad som något vidrigt as, för ett svek. En del av mig ropar: JA! En annan påminner mig om att även jag har svikit… En liten trotsig röst säger då: ”Men bara oavsiktligt!” Men jag vet i ärlighetens namn att det inte är helt sant. Behovet av att vara ”bättre än” sticker upp och hävdar: ”Men jag skulle aldrig ha behandlat någon vän så!” Och det håller jag för sant. Men betyder det att jag är bättre? Mottagaren av min vassa tunga och elaka kommentarer kanske prioriterar helt annorlunda. Hon kanske sitter hemma vid datorn och skriver om mig och mitt sätt och kommenterar det med att. ”Så skulle jag iallafall ALDRIG göra!” Och tycker att hon är mycket bättre. Vad vet jag.

Det är som om allt jag övertalar mig om är rätt och riktigt i mina beslut det kan jag hitta belägg för. Även när mina rätt och riktiga beslut är helt kontraindikerade och verkligen frontalkrockar med varandra.

Så vad vill jag då? Jag vill egentligen förstå. Hur tänkte hon? Hur lät hennes inre dialog. Hur kom hon fram till valet att agera på det här sättet. För att få reda på det behöver jag fråga. Det har jag inte gjort, även om hon delvis har gett mig sin version. Så vill jag liksom straffa henne, och inte vara hennes vän. Men faktum är att det är jag som sitter här och ältar.

Tog jag i för mycket? Tror jag mig vara oersätterlig? Hur går man vidare? Hur trallar vardagen vidare när vänskapen fick sig en svidande känga på det här sättet? Kan vänskap läka? Det vet jag förvisso att den kan, men vill jag? Eller vill jag bara sluta vara arg? Och då landar jag i något som jag varit i många gånger förut. Nödvändigheten att förlåta för att själv få lugn i själen. Men, är jag redo? Vill jag? Kan jag? Eller ska jag vara arg och en grinkärring ett tag till?

Syster och bror

Samma mamma och pappa, liknande gener, samma färger, händer och fötter som kopior i olika storlekar, men med personlighet så skilda åt att inget gemensamt finnas att se, eller höra, för hörs det gör ni. Bubblande skratt, protesterande tjut, ilande förväntningar och vrål av upplevd orättvisa.

Att uppleva stora känslor i små händelser och erfarenheter, att inte förmå härbergera utan istället dramatisera och agera ut i stora mått, det är broderns melodi. Mamman och pappan, suckar och ler och säger: Vi kommer se honom uppträda på Dramatern.

Att fritt dansa till en trumma som ingen annan hör, att göra som man vill, skratta åt det man vill, och att inte låta sig begränsas trots förbud och förmaningar, det är tillvaron för den fria själ som bor hos systern.

Att svara på existentiella funderingar, som varför månen ändrar form, och var vatten kommer ifrån, och samtidigt stoppa klamp från alltför stora träskor på parkettgolvet och förmana om skador saxen kan göra om den inte hanteras med försiktighet, är inte lätt. Men jag skulle inte byta det mot något annat.

För trots diskussioner om att snöbollar och istappar inte får följa med in, trots sönderklippta dagböcker och byxor, trots utbrott och vägran är de här barnen med deras olikheter och kontraster det finaste som existerar i min värld. Att se dem, lukta på dem, skratta med dem får mitt hjärta att jubla. Det får mig att förlåta alla de val jag gjort som känns som misslyckanden och felaktigheter. För även de valen, tog mig ett steg närmre skapandet av mina barn. Och känslan av hur rätt det blev överskuggar allt annat.

 

of9_50aa44719606ee3a294b51b6

När blir man egentligen vuxen?

En sådan där ”vuxen”, när blir man egentligen en så’n? Och HUR?!! Det känns som om jag hela tiden skjuter fram gränsen för när man egentligen är vuxen… Jag minns att när vi gjorde studiebesök på högstadieskolan Fröslunda, där vi Lagersbergare skulle börja i årskurs 7, så tyckte jag absolut att när man gick i 9an så var man vuxen. Det tyckte jag inte riktigt att jag var, när jag sedan gick i 9an själv… Samma känsla fick jag första dagen på gymnasiet. När man tog studenten var man tveklöst vuxen. Men inte kände jag mig särskilt vuxen när jag själv satte på mig studentmössan? Men när man hade fast jobb, då var man absolut vuxen. Men nej, den vuxenkänslan ville liksom inte infinna sig då heller.

Men när man rest runt i världen och sett sig om lite då? Kanske är det då känslan av att vara vuxen kommer infinna sig? Nehe, inte det heller… Det absoluta vuxenstämningen måste ju bara infinna sig när man gifter sig? Nej, men vad f**n?!! Är det något fel på mig?! Vid en genomförd skilsmässa? Då måste man väll ändå vara vuxen? Det är ju faktiskt ett jättestort beslut som alla gånger kräver att personen är vuxen och klok. Men helt ärligt har jag aldrig känns mig så liten…

När jag sent omsider skaffade barn, vid 35 års ålder, borde jag känt mig helt vuxen. Men det gjorde jag inte! Ibland, känner jag mig faktiskt både mogen och klok, och jag tror det är så nära den där vuxenkänslan jag kommer komma. Men ibland är jag så otroligt barnslig att jag måste kika mig över axeln för att försäkra mig om att ingen ser mig… Eller kanske avslöjar mig, snarare?! För nu är jag faktiskt 39, och nu vet jag inte längre vilken gräns jag ska skjuta fram det här med att bli, och vara vuxen till längre?!

Så därför undrar jag om det är fler 39+are än mig, som exempelvis dundrar på med favoritmusiken, så grannarna garanterat suckar och muttrar och dansar loss i vardagsrummet som värsta tonåringen? För det är ju så härligt! Och jag blir så glad! *ser inte klokt ut* Är det fler som äter överblivet påskgodis till middag, när det inte är någon annan familjemedlem hemma som man måste anstränga sig för? *för godis är gott* Som mimar i deoflaskan och försöker (för hundrafemtioelfte gången utan att lyckas) göra en moonwalk? *asfult* Som garvar åt kroppsljud, både egna och andras? *sååååå barnsligt* Som fortfarande tycker att det är lite pinsamt att köpa tamponger och bindor? *hej, jag har slaffs och kladdvecka, bara så du vet, du som sitter i kassan eller står i samma kö* Som vägrar köpa kondomer eller glidmedel för det är så skämmigt att jag skulle ramla ihop och dö i kassan?! *tja, jag ska hem och pöööööka, liksom*

Är det här normala beteenden? Eller vad är det för fel på mig? När ska jag bli vuxen?!!

Flickor med sjal = kvinnoförtryck?

Idag har jag sett håret på en av våra tjejer här på skolan som bär sjal. Hon har alltså håret täckt, och visar det inte för män. (I sällskap av enbart kvinnor, eller familjen så behöver inte håret vara täckt) Håret var tjockt och räckte ända ner till rumpan. Fantastiskt vackert!

Det är lätt att ha åsikter om det här med att bära sjal. Ännu lättare att ha åsikter om slöja, för att inte tala om burka! Jag har själv många åsikter om detta, och de hänger intimt ihop med åsikter om kvinnors rättigheter, jämställdhet kontra förtryck, och orättvisa/patriarkala maktstrukturer. Jag har även märkt att det finns många fördomar. Sedan jag började jobba på den här skolan, som är en mångkulturell skola, har jag flera gånger fått granska mina egna fördomar. Bland annat detta med sjal, vilka som bär dem och varför. Men även detta med religion, framför allt Islam, och de som bekänner sig till den läran.

Den första fördomen är att flickorna som bär sjal skulle vara kuvade. Att det är stränga, fanatiska pappor som mer eller mindre tvingar sina döttrar att bära sjal. Att flickorna egentligen inte vill, men inte vågar säga ifrån. Den fördomen fick jag snabbt revidera, för oj, oj, vad det inte stämde med verkligheten! Att de här tjejerna skulle vara kuvade ligger långt ifrån sanningen. De är lika verbala och skärpta som våra svenska tjejer. Och den pubertala revoltiska attityden skiljer sig inte heller… Roligt och underhållande ibland, men även lika frustrerande när de är på det humöret.

Idag hade vi en väldigt spännande diskussion, en genuin tjej-till-tjej-diskussion. Det var en brokig skara med många kulturer representerade: syrianer, somalier, svenskar, araber och lite mittemellan, för de flesta av oss har bott i flera länder och levt i flera kulturer. Men mest av allt var vi tjejer. (Men andra ord: värsta kacklet, höga gapskratt och mycket fnitter.) Tjejerna berättade om varför de har sjal, när de började bära sjal och vad de tycker om det. Däremot kunde ingen svara när jag frågade varför killar/män inte bär sjal. De höll dock på att skratta ihjäl sig! Men igen, de är smarta små tjejer. Jag kommer nog snart få svar på min undran, då de själva kommer fråga just detta.

Mycket av det jag trodde innan visade sig inte alls vara sant. De är inte tvingade att bära sjal, några hade äldre systrar som inte bär sjal, och mammor som började bära sjal först i 20-års åldern. Däremot var de stolta över sina sjalar, och det var tydligt att de tyckte att de var fina. På något sätt representerar sjalen även att de håller på att bli vuxna. En symbol för att de inte är barn längre, något de var stolta och glada över.

De berättade att sjalen går att bära på flera olika sätt, att den går att fästa på flera olika sätt och så vidare. De svarade alla, med kraft, att de själva får välja, och att föräldrarna skulle respektera deras önskan om de inte skulle vilja bära sjal. Några av dem visste inte om de skulle bära sjal som vuxna, och andra trodde att de nog skulle göra det. Inte heller tyckte de att sjalen var varm på sommaren, vilket jag alltid inbillat mig att den är.

När vi gick ut från mitt rum kunde jag inte låta bli att säga till dem: ”Tänk vilken tur vi har, som jobbar på, och går på, en mångkulturell skola. Om det bara var svenskar här skulle vi aldrig träffas och pratat på det här sättet. Tänk vad mycket vi lär oss av varandra, vad mycket mer vi får ut av att umgås när vi har så stor kulturkompetens här på skolan?!” Tjejerna höll enat med, och såg glada, överens, och mycket stolta ut.

Dyslexi, dans och bemötandebrister.

Om man har dyslexi, så som exempelvis jag har, så träffar man på en hel del språkpoliser. Jag tror att de är näst intill omedvetna om konsekvenserna av sina kommentarer, som oftast är trista och nedlåtande och låter syfta till att dyslexi skulle hänga samman med intelligens. Med anledning av detta med språkpolisfascisteri skriver jag dagens blogginlägg. För att reda ut, förtydliga, och få bort fördomar.

Jag vill även få fram att det här med stavning är precis som vilken förmåga som helst, den går till viss del att påverka, men det har även med fallenhet och läggning att göra. Precis som gehör och rytmkänsla. Visst går det att påverka sin förmåga till sång och dans, men du går inte från väldigt låg taktkänsla till väldigt bra, lika lite som du går från tondöv till absolutgehör.

Något som skiljer det här med stavning från att exempelvis dansa är bemötandet och sättet på vilket man generellt kommenterar det. Det finns ingen hejd på hur nedlåtande en del människor kan vara mot dyslektiker! Kommentarer som: ”Men, är du trög?!” eller frågor som: ”Ser du inte att det är fel?!” Eller skratt, som inte med, utan åt… Jag har alltid varit duktig på att dansa, och gör det ofta och gärna. Dans handlar dock för mig mer om en känsla, att få ha roligt och släppa loss, än om att det ska vara snyggt och se bra ut. Jag skulle dock aldrig få för mig att kommentera till personer på dansgolvet med exempelvis: ”Men, är du trög?! Ser du inte hur du ser ut?!!”

Självklart har de samma rätt som jag att dansa. Det leder till frågan, vad är det folk vill med sina kommentarer kring min stavning? Att jag ska ”lära mig” stava? Jag har gått i skola mer än de flesta. Jag har studerat vid fem universitet, i tre olika länder och med mycket bra resultat. Jag har fått hjälp med min dyslexi i varierad grad, och ansträngt mig mer än många andra. Ändå ser det ut som det ser ut. Jag är inte talangfull när det kommer till att stava. Men jag älskar att skriva! Vill de här personerna att jag ska sluta skriva? Att jag skulle ha de avsikterna när jag röjer loss och har roligt på ett trångt dansgolv är helt befängt! ”Kliv av dansgolvet, ni dansar för dåligt!” Jag tror ingen skulle drömma om att säga något liknande. Eller skriva ironiska, smått elaka kommentarer på Facebook. Göra de ”dåliga” dansarna till åtlöje genom att kommentera i deras logg under bilder tagna från en trevlig utekväll med: ”Vad var det där?” Eller ”Vad betyder det där? Hade du ont i magen, eller”

Varför är det ok att helt utan förbehåll vara nedlåtande mot dyslektiker? En annan liknelse som jag ofta tänkt kring är den med vikt. Jag är ”duktig” på att hålla min ideal vikt, har ett sunt BMI och väldigt bra blodvärden. Troligtvis är det till viss del en naturlig förmåga, men jag gör även aktiva val kring vad jag stoppar i mig och jag tränar mycket. Föreställ er reaktionerna det skulle orsaka om jag använde samma nedlåtande kommentarer på Facebook kring det i öppen logg! ”Men, är du trög, vet du inget om näringslära?!! Ser du inte hur du ser ut?!!” Eller ifrågasätter med kommentarer som. ”Vad betyder det där? Varför har du sådan fetma, har du inte lärt dig äta som vettigt folk?!!”

Det jag vill få fram är att det behövs inga kommentarer med avsikt att få mig att känna mig trög och pantad när det kommer till min bristande stavning. Jag gör det ofta nog ändå. För varför är jag så här ”dålig” på att stava? Jag har alltid varit en bokmal, har alltid skrivit mycket, är relativt intelligent och välutbildad. Ändå kan jag stava fel på exempelvis mina barns namn…

Jag antar att det är som med färgblindhet, och känsla för en massa andra saker. Något genetiskt, som vi kan påverka till viss del, men förmågan är svagare hos vissa individer. Det där med att ”se” att något är rätt- eller felstavat förstår jag inte. Det är som att försöka mana fram en 3D bild ur Kurrens ledarsida. Det händer inte, hur mycket jag än stirrar.

Sedan finns det ett annat intressant fenomen. Inte bara det att folk kommenterar min dåliga stavning titt som tätt, andra kommenterar gärna och frispråkligt huruvida jag faktiskt har dyslexi eller inte. Det intressanta, om än ologiska, är att jag blir dömd i bägge avseenden. Här är folk inte bara språkpoliser, de är logopeder också! Och mycket skickliga sådana, för de behöver aldrig ta någon anamnes, höra med lärare jag haft, göra några tester, höra med mina föräldrar och se på hereditet eller ens kolla av lite djupare med mig!

Hade de gjort det skulle de veta att min pappa har stora svårigheter med att både läsa och skriva. Faktiskt så var han vuxen innan han lärde sig skriva på ett funktionellt sätt. Ja, jag skriver funktionellt, för bra är det fortfarande inte. Även han är normalbegåvad. Jag har svårt med b och d, men det har blivit bättre. Nu har jag bara svårt om de står brevid varandra. Då behöver jag alltid pausa för att få till ”magen” åt rätt håll. Jag hade svårt att skriva mitt namn ändå upp till 3an, och har frågat mamma en miljon gånger vilket det är som ska vara dubbelt, M eller L. Lika många gånger har jag tyckt att antingen kunde det väll vara dubbelt på bägge, eller enkelstavning på bägge… Helt ologiskt! Det tycker jag för övrigt kring allt grammatiskt. Varför ens ha regler när mer än hälften verkar vara undantaget från de givna reglerna?

I fyran så påpekade min bänkkamrat att. ”Så där heter du ju inte!” Jag förstod inte vad hon menade. ”Bergström stavas med g, inte med j. Jag tyckte att det såg ut precis som vanligt… Jag har svårt med e och ä, svårt med o och å, och det där med dubbla konsonanters vara och icke vara tycker jag är en obegriplig gåta! Dessutom tappade jag massor av bokstäver, vilket gjorde texten obegriplig för alla andra utom för mig. För jag såg ingen skillnad. Det är bättre med den biten nu, men det händer fortfarande.

Min handstil har alltid varit katastrofal, så illa att jag själv har svårt att läsa det jag skriver. Numera kan jag iallafall hålla mig på raderna någotsånär… Men att skriva rakt tog en evighet att lära mig. Samma sak med att läsa rakt. Att hålla ett vitt papper under raden jag läser blev en räddning, och något jag fortfarande behöver göra allt som oftast.

På gymnasiet hade jag en svenskalärare som vägrade acceptera att det fanns något som hette dyslexi. Jag har aldrig känns mig så dålig och korkad inför någon annan lärare. Av henne fick jag ingen hjälp och inget stöd. Istället tyckte hon att jag skulle använda mig av en ordbok då jag skrev uppsatser kring de ord jag kände mig osäker kring. När jag försynt talade om att jag ju inte känner mig osäker på stavningen jag gör. För mig ser allt lika bra ut. Dessutom stavar jag rätt ibland, och fel på flera olika sätt, så vilka ord ska jag slå upp i ordboken? Allt ser lika rätt ut i min värld. ”Då får du slå upp alla!” var hennes pedagogiska svar. Hon talade även om för mig att hon inte tänkte höja mitt betyg, trots toppresultat på prov, på grund av min bristande förmåga för stavning. Det tog år att komma över hennes bemötande och behandling och få tillbaka självförtroendet och lusten till att skriva igen.

Så svaret på frågan: ”Vad betyder det där?” kring något jag skrivit som är felstavat lyder: Du har för stort fokus på oviktigheter. Det är precis som med dans, det är känslan i innehållet, och inte hur det ser ut som är av vikt.

Slutligen vill jag passa på att tacka alla de som är skickliga i det här med stavning och som generöst och på ett hjälpsamt sätt delar med sig av sin förmåga. Det uppskattas!

Kärlek och kultur

I min kultur är vi fria att välja vem vi förälskar oss i. Eller, för all del, så står kanske just det valet alla fritt, oavsett kultur. Eller är det kanske så att det inte står någon fritt, att välja vem vi förälskar oss i? Kanske är det så att här är våra känslor, trots år 2013, lite vilda och otämjda? De går ofta dit de vill och inte dit de borde? Borde, förresten… Hur kan man i förväg avgöra det? Hur vet man, vem man ”borde” bli kär i? Vem vet, vem man ”borde” gifta sig med? Och vid vilken ålder lär man sig det? För jag tycker att jag ser så många omval, felval, tokiga val, och ändrade val. Jag har själv valt både fel och tokigt, och däremellan inte känt att jag haft något val alls, då har känslorna sprungit iväg med mig utan att jag haft något att säga till om alls. Det som har känts ”menat” ”förutbestämt” och känts så ”rätt”, har efter ett tag känts och upplevts precis tvärt om. Då har frågor som: ”Vad såg jag hos honom?” känts mer relevant. Och det egna omdömet har kraftigt ifrågasatts.

Oavsett kultur så har vi troligtvis alla upplevt en förälskelse som varit omöjlig. Känslor som aldrig vågats ge uttryck för, som kanske varit helt ”fel”, vad fel nu är. Kärlek som inte är passande, lämplig, eller accepterad av olika anledningar. Vi har nog alla trånat, längtat och hett önskat något som vi vet inte kommer få ske någon annanstans än bakom våra ögonlock, som inte kommer existera någon annanstans än i vår fantasi och i våra drömmar.

Oavsett kultur så har vi nog alla även funnit kärlek på oväntat håll. Den har uppstått någonstans där den var helt oväntad, och tagit oss på bar gärning, där vi inte alls varit förberedda. Som en blixt från en klar himmel, kan vi bli drabbad, men även bli träffad på ett smygande, sakta växande sätt som med sin långsamhet inte överraskar desto mindre.

Pirret i magen, torrheten i munnen, armar och ben som blir som gelé, hjärnan som plötsligt blir helt tom och blank, kinder som glöder och hjärtat som slår hårt och snabbt… Förälskelsen drabbar alla, och lämnar ingen oberörd. Men valet i hur stora våra möjligheter vi har att agera ut dessa upplevelser och känslor, det skiljer sig åt mellan olika kulturer. Det skiljer sig i vad som förväntas, vad vi ”får” göra och vem som bedöms veta hur förälskelsen bäst bör hanteras.

Men oavsett vad som är rätt och fel, hur det ska hanteras på bästa sätt och vem som bäst avgör i detta så finns det en gemensam nämnare. Vi har alla rätt till våra känslor. Att känna just så som vi känner, det är en rättighet, oavsett hur det förhåller sig med möjligheterna att agera ut och göra fria val kring sin förälskelse. Inuti kan ingen, knappt ens individen själv, bestämma och diktera regler. Den eld som brinner gör det oavsett. Den längtan som vibrerar, rår ingen utomstående på. Hjärtats plötsligt ökade slagfrekvens låter sig inte stoppas oavsett kultur. Här är vi alla lika. Olikheterna har vi själva skapat. Det kallas kultur.